STOCKHOLM: Det är en dramatisk vecka som ligger bakom oss. Men med -med dagens mått mätt – goda signaler.
Vad skulle hända efter den iranska vedergällningsattacken mot Israel eller dess attack mot den iranska beskickningen i Damaskus? Regionen stod på randen till en större konflikt.
Frenetiskt accelererade diplomatin för att förhindra att allt exploderade i en större konflikt mellan Iran och Israel som förr eller senare hade dragit in också USA.
När det israeliska svaret kom mot slutet av veckan var det osedvanligt skickligt kalibrerat.
Man valde att med en ballistisk robot som sköts från ett stridsflygplan slå ut den avgörande radarstationen för luftvärnsrobotsystemet vid de iranska nukleära anläggningarna vid Isfahan.
Det var ingen massiv attack, och det gjorde det möjligt för regimen i Teheran att säga att egentligen ingenting alls hade skett och att det inte fanns någon anledning att nu gå till ett nytt angrepp mot Israel. Upptrappningens farliga cykel kunde därmed brytas.
Men budskapet var samtidigt mycket tydligt: Israel demonstrerade att de med stor precision och utan att Iran ens märkte att anfallet var på gång slå ut försvaret av anläggningar alldeles centrala för Iran. I detta låg självfallet budskapet att de nästa gång kan slå till obehindrat också mot dessa – eller andra centrala mål i landet.
Det kommer nog att skrivas åtskilligt om detta som exempel på strategisk signalering i en utomordentligt känslig situation.
Budskap från Washington var säkert viktiga när det gällde att begränsa och kalibrera det israeliska svaret. Såväl Washington som Teheran vill ju så långt det är möjligt just nu begränsa konflikten.
Och för stunden förefaller det som om detta lyckas. Den riskfyllda fas som inleddes med det israeliska anfallet i Damaskus 1 april kan med detta måhända antas vara avklarad.
Men alla de grundläggande frågorna finns självfallet kvar.
Köpte Washington israelisk återhållsamhet i utbyte mot att tolerera den attack mot Rafah i södra delen av Gaza-remsan som man ju ditintills försökt att stoppa? Och de fortsatta tydliga begränsningarna av det humanitära stödet till Gaza har försvann plötsligt ur internationellt fokus.
I veckan som kommer skulle jag tro att dessa frågor åter kommer att vara i fokus.
I går röstade så det amerikanska representanthuset om stödpaket till bl a Ukraina, och med en betydande majoritet godkändes detta även om en knapp majoritet av de republikanska ledamöterna röstade mot.
Nu går paketet för godkännande till senaten och efter att det undertecknats av presidenten – sannolikt mot slutet av veckan – träder det i kraft.
Det är månader av politiskt tumult och spektakel, med högst osäker utgång, som nu till slut gav detta resultat. Talmannen Johnson tog sig samman, mannen i Florida höll tyst och demokraterna samarbetade också.
Den strategiska signalen var utomordentligt viktig, och uppfattades säkert med full styrka om än på olika sätt i Kiev och Moskva.
Men faktiskt och taktiskt kommer det att dröja innan detta nya stödpaket gör skillnad ute vid de olika fronterna. Kanske kan nya levereranser av t ex ammunition börja att märkas om ett par veckor. Och vad som händer under mellantiden återstår att se.
Kanske kommer Ryssland att försöka med nya offensiver nu omedelbart. Men sådana låter sig knappast organiseras i en handvändning. Och de ukrainska försvararna kan måhända använda den ammunition de har mer frikostigt i förvissningen om att påfyllning kommer.
Hur som helst var det en viktig strategisk brytpunkt i konflikten. Den kunde ha gått åt andra hållet. Men övertolkas skall den inte.
Detta var måhända den sista amerikanska stödpaketet till Ukraina. Det räcker uppenbarligen detta år, med vad som händer nästa år är i hög grad skrivet i stjärnorna. Hälften av republikanerna röstade som jag noterade mot.
Och stödet räcker heller inte. Det är nödvändigt för Europa att göra mera, vilket också var en tydlig slutsats vid EU- ledarnas möte i Bryssel mot slutet av den gångna veckan.
Inte minst gäller detta luftförsvar och då inte minst Patriot-systemet. Tyskland levererar ytterligare ett batteri, och det talas nu om behovet av ytterligare sex sådana för att möta de ryska ansträngningarna att pulverisera Kharkov – landets näst största stad – och helt slå sönder landets industri och kraftförsörjning.
Det finns ett stort antal system runt om i världen, men spänningar i Ostasien och Mellersta Östern gör att man där nog är mindre benägna att avstå. Det är allra främst Europa som måste agera.
I morgon träffas EU:s utrikes- och försvarsministrar i gemensamt möte i Bryssel för att följa upp EU-toppmötets slutsatser och förhoppningsvis då börja att sätta lite kött på benen. På ett eller annat sätt – det har sagts – kommer också Sverige att medverka i denna nya ansträngning.
Det kan sägas att dessa olika stödprogram äter in i den egna försvarsförmågan i de olika länderna, och så är det förvisso. Men faktum är att dessa vapen och system i dag behövs långt bättre i Ukraina än i förråd runt om i Europa.
Att de sedan måste fyllas på igen när detta är möjligt är en självklarhet. Och i dagsläget torde Rysslands förmåga att inleda ytterligare konflikter i Europa vara mycket begränsad.
Under tiden fortsätter stridshandlingarna. Det talas om 115 stridshandlimgar längs den långa fronten under de senaste 24 timmarna. Och ryssarna har ju om än mest i smått fortsatt att flytta fram sina positioner.
Men Ukraina lyckas med en del attacker av strategisk betydelse.
I dagarna sköt man på långt avstånd ner ett ryskt strategiskt bombflygplan Tu22M på ett sätt som nog kommer att begränsa vissa ryska operationer framöver.
Innan dess slog man ut en unik rysk anläggning med extremt långräckviddig radar långt inne i landet. I förening med att man tidigare skjutit mer två A50 radar- och stridsledningsflygplan ställer det nog till betydande problem för ryssarna.
I världen i övrigt skall väl noteras att valet inleddes i Indien. Att ordna val i världens största land och världens största demokrati är ingen alldeles enkel affär, och ty följande sträcker sig valet över de kommande sex veckorna.
Att premiärminister Modi på ett eller annat sätt kommer att gå segrande ur det finns det få som tvivlar på, men detaljerna saknar trots det inte betydelse. Han är populärare än sitt BJP- parti även om detta i dag nog är världens mest väloljade och effektiva politiska maskineri.
Tysklands förbundskansler Scholtz har just kommit hem från tre dagar i Kina med intensiva diskussioner inte minst om den ekonomiska relationen mellan EU och Kina, och USA:s utrikesminister är på väg till Peking och Shanghai i mitten av veckan.
Och i Washington har det varit sedvanliga årsmöten med IMF och Världsbanken. Den globala ekonomin går framåt, men inte med den styrka vi vande oss vid under decennierna före den globala finansiella krisen, och en global ekonomi som splittras allt mer blir en global ekonomi som växer mindre.
Men nu inleder vi en ny vecka.
Det sker inte minst med symboliskt och sakligt viktigt statsbesök av Finlands nye president Alexander Stubb i Stockholm och Göteborg. Förbindelserna mellan våra bägge länder har ju en unik både bredd och betydelse.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.