STOCKHOLM: Efter närmare en vecka på andra sidan Atlanten är det härligt att komma till den svenska vår eller t o m försommar som efter viss fördröjning infunnit sig med besked.
De globala mätningarna visar att gångna april var den varmaste april som uppmätts, och den elfte månaden i rad som på detta sätt visade ett nytt globalt rekord. Den globala uppvärmningen är ett påtagligt och allt tydligare faktum – men just denna vår var tydligen Sverige ett undantag i processen.
På andra sidan Atlanten handlade mina diskussioner mycket om teknologi och lika mycket om politik.
Det råder knappast någon tvekan om att USA är den ledande globala makten vad gäller innovationer. Kina må nu ha ca 60% av världens industriella kapacitet, vilket förvisso är både imponerande och betydelsefullt, men det är knappast ifrågasatt att de ledande innovationerna i dag i mångt och mycket kommer från USA.
Frågor om teknologi och dess betydelse har också där en politisk tyngd som inte alls finns hos oss.
Förra veckan höll t ex utrikesminister Blinken ett linjetal om främst den digitala utvecklingen och den betydelse denna har för den amerikanska politiken.
Man talar om sex s k grundläggande teknologer som nu befinner sig under stark utveckling: mikroelektronik, avancerade- och kvantdatorer, AI, bioteknologi, avancerade telekommunikationen och olika gröna teknologier.
På de allra flesta av dessa har USA en klar ledning. Det område där Sverige och Finland finns med är självfallet telekommunikationer, där dialoger om olika aspekter av 5G/6G är den kanske enstaka viktigaste delen av vår bilaterala relation med USA.
Det handlar ju också om infrastrukturen för den kommande integrerade globala digitala ekonomin – 5G, datacenters och fiberkablar. Det blev en del diskussioner om hur vi skall kunna säkra denna så oerhört viktiga infrastruktur för framtiden.
Allt mer finns i molnet – men molnet finns inte i molnet , utan i denna globala infrastruktur.
Och säkerheten för och kontrollen över denna globala infrastruktur är en fråga som tillmäts stor betydelse i den ofta mindre synliga delen av den amerikanska politiken.
Det område där Kina dock tydligt finns med är de olika gröna teknologierna. I dag är man ju påtagligt dominerande globalt inte bara vad gäller elbilar utan dessutom också batterier liksom vind- och solkraft.
Och här infinner sig frågan om hur detta skall hantera. I USA talas nu om nya skarpa tullar, men i denna fråga tror jag att det handlar mer om protektionism och populism inför det stundande valet.
Men i övriga teknologier är det USA som rusar på.
Och jag har frågetecken för hur mycket man i t ex Bryssel ser vad som händer på dessa olika områden. Det finns en tro att regleringar är det vi behöver mer av, när det snarare är vad gäller innovationer och deras tillämpningar som vi riskerar att hamna allt tydligare på efterkälken.
På sina håll tror man möjligen att en dos dyr industripolitik kommer att hjälpa. Det vräks ju nu t ex ner otaliga tiotals miljarder i bidrag till fabriker för halvledartillverkning i olika delar av världen, med risk för att det mest blir en bidragstävling.
Taiwanesiska världsledande TSMC bygger nu med gigantiska bidrag en fabrik i Phoenix i USA, men hittar inte tillräckligt kvalificerad arbetskraft och får ty följande ha sådan pendlande från Taiwan. Produktionen blir dessutom dyrare, och de mest avancerade halvledarna kommer man i alla fall bara att tillverka på Taiwan.
Och EU bidrar med kring 500 miljarder kr för att reducera EU:s importberoendet vad gäller halvledare med ca 20%. Gör det egentligen någon skillnad när det gäller beroende? Dyrt så det förslår är det i alla fall.
Det som behövs är ju att vi lyfter oss vad gäller satsningar på grundläggande forskning och utbildning. Och på laboratorier som attraherar de bästa hjärnorna i världen – det är ju i grunden där som den yttersta amerikanska styrkan ligger.
Men självfallet blev det åtskilliga diskussioner om de stora utrikespolitiska utmaningarna också.
I diskussioner bakom stängda dörrar slogs jag hur stark den amerikanska administrationens kritik mot den israeliska krigföringen i Gaza var. Jag hade hört detta i lite mildare former vid tidigare besök under våren, men nu var det långt starkare.
Man ser helt enkelt ingen fungerande och trovärdig israelisk strategi för att hantera främst Gaza, men också situationen i stort.
Konkret har detta ju nu lett till det i denna relation anmärkningsvärda beslutet att stoppa vapenleveranser till Israel. Vapen och utrustning för t ex luftförsvar levereras fortfarande, men inte längre t ex tunga bomber av den typ Israel använt för sina attacker i Gaza.
Det är – och är avsett att vara – en mycket stark signal.
Någon vapenvila verkar inte heller vara i sikte. CIA-chefen Burns har återvänt till Washington efter resultatlösa samtal.
Netanyahu tycks tro att bara han får rycka in i Rafah så kommer Hamas att besegras – men samtidigt ser men ju nya strider mellan IDF och Hamas i delar av Gaza som redan skulle vara under israelisk kontroll. Det skjuts raketer igen.
Och samma verklighet leder måhända till att intresset hos Hamas för en vapenvila är mer begränsat – går kriget dåligt för Israel så går den med denna logik bättre för Hamas.
Det mänskliga eländet bara fördjupas – och vägen till någon typ av stabilitet blir allt längre och smalare.
Den långsiktiga amerikanska politiken förblir inriktad på en uppgörelse mellan Israel, Saudiarabien och USA, men jag tror att det just nu är rimligt att understryka den långsiktiga aspekten av denna strävan.
Jag hörde någon nu nämna denna i perspektivet av en kommande möjlig mandatperiod för Biden. Inshala.
Även i den amerikanska huvudstaden är bandbredden vad gäller frågor begränsad, men en del i övrigt finns med.
Utvecklingen i Georgien och i Kaukasus i stort oroar. Här kan jag se både påtagligt dåliga och mer lovande scenarier framöver. Regimen i Tbilisi är tydlig i sin repressiva kurs, och hur detta slutar inte långt ifrån klart.
Vad gäller Armenien finns också oro men mer av hopp. Att president Erdogan ställde in sin resa till Washington var i detta sammanhang mindre bra – Turkiet har en viktig roll i regionen.
Sahel-regionen har jag inte skrivit om sedan spelet kring kuppen i Niger.
Men illa går det. USA har nu fått klart besked om att man helt och hållet måste lämna sin nya stora bas i Agadez i landets norra delar, och i en del av flygplatsen i huvudstaden Niamey delar nu amerikanska och ryska soldater på hangarerna.
De förra håller på att lämna – och de senare är på väg in.
I grannlandet Tchad var det i veckan presidentval, och föga förvånande förklarade sittande presidenten Deby – son till sin företrädare med samma namn – sig som överväldigande vinnare.
Och från Centralafrikanska Republiken som jag att en militär enhet nu deltog i segerparaden i Moskva den 9 maj.
Det mesta i regionen går med andra ord åt fel håll.
Nu randas en ny vecka.
Det finns anledning att noga följa rapporterna från striderna runt Kharkiv i nordöstra Ukraina. Ryssarna gör taktiska framsteg, men finns det en risk för att det blir mer än så?
Rapporterna är inte entydiga.
Jag börjar i morgon med en dag på Gotland med säkerhetspolitisk inriktning. Och mot slutet av veckan bär det så av till Tallinn för den årliga s k Lennart Meri-konferensen.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.